Det sista steget nedför trappan.
Lampan som släcks.
Ingen säger: Nu var det sista gången.
En gång är det sista ordet viskat.
Det sista brevet skrivet och postat.
Nyckeln vrids sista gången om.
Dagen liknar de andra.
Du vet inte när och vill inte veta.
Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det
djupt i sin saknad.
En kenyansk vän berättade att här säger man när man ska ha begravning för en gammal människa att man träffas för "celebration"- man "firar" ett långt liv och vad människan betytt för en. Och faktiskt var det så jag kände under begravningen-visst så klart vi var jätteledsna och kommer att sakna mamma SÅ mycket. Men så många fina, ljusa minnen vi har och som togs fram den dagen. En man i 80-årsåldern sa att "det var den vackraste måndagen jag varit med om".
Ja det blir många minnen efter ett långt liv och man känner stor tacksamhet över livet. Det kan man ju firar trots sorgen.
SvaraRaderaKram Gun-Britt