Nya skoluniformer

TACK vare några av ER så har pojkarna i Mlolongo fått nya skoluniformer!

Nairobi- den gröna staden

Har hört och sett att ni har det vackert och soligt därhemma! Det har vi med! Men snart är regnperioden här och då kommer VI att vara lite avundsjuka på er för då blir det rått och kyligt här medan NI njuter av värmen.
Men nu tänker vi inte på regn och kyla utan nu njuter vi, inte av tussilago, vitsippor och blåsippor, utan av detta:

Matkassar

Av skänkta medel från Sverige köpte vi häromdagen mat till fem familjer och Veronika följde med oss för att dela ut dem. Svårt det här.......så oändligt många fattiga och vilka ska man välja att hjälpa? För man ska väl hjälpa? Eller är det bättre att ALLA har dåligt med mat? Är det någon idé att ge till några?
Ska jag blunda för att det inte finns madrasser att sova på? Ska jag titta bort när jag ser att golvet är fullt med avloppsvatten? Vad ska jag säga till de alkoholiserade gubbarna som kommer fram till mej och ber om bröd?
Och vad tänker jag när Veronika berättar att: "den kvinnan jag just pratade med slängde, när hon var full, sitt barn i marken och det dog.......Eller "den kvinnan jag just hälsade på väntar sitt fjärde barn- både hon och hennes man har HIV".
Vi var väldigt tagna efter besöken i Kawangwares slum.......Vi hade bokat bord på restaurang på kvällen och tänkte väl inte precis på att vi skulle ställa in det, men.......... livet är så orättvist!! Vad har JAG gjort för att få ha det såhär bra- INGET!!

Veronika bad några skolbarn hjälpa till att bära kassarna

Tanten blev SÅ glad över vårt besök!

Man kan ju gråta.....

Tittar på ett program på SVT-Play, "Raskortet" och gråter inombords........

"Hur är det att vara svart i Sverige - ett land med självbilden som världens mest toleranta och fördomsfria? Afrosvenskarnas berättelser vittnar om en annan verklighet."

Finner inte ord...........

Utflykt

Den här veckan har jag jobbat som vanligt och gästerna har klarat sig på egen hand och med Tomas. Får se om det blir några kort från deras utflykter så småningom. Men förskoleklassen var på utflykt till Mamba village häromdagen och såg bla den minsta skölpadda jag sett:

Tre veckor gammal

Den här var tre år gammal. Krokodilen är runt 20 centimeter när den föds. Kan bli upp till 5, 5 meter och väga ett ton!

Ekvatorn

Från Wikipedia:
Platser nära jordens ekvator upplever de snabbaste upp- och nedgångarna för solen, där detta bara tar några minuter. De länder närmast ekvatorn är varmaste.
Ekvatorn går genom land eller vatten i 13 olika länder, bla Kenya.

Kolla så små skuggorna är!

Kontraster

Ja, man lever verkligen i "Kontrasterna land"- först skriver jag om en sexbarns-mor som inte har många dagar kvar att leva, sen skriver jag om Våffeldagen.....

Vissa datum är viktiga att komma ihåg!

 Men det är väl så en blogg ska vara tänker jag.....att visa hur livet ter sig- inte bara visa EN sida av tillvaron......Sen är ju upplevelserna i detta landet extremt "kontrastiska" eller vad det kan heta.....och man funderar gång på gång varför det ska behöva vara såhär. Jag vet att jag skrivit det förut: SÅ ORÄTTVIST att de flesta kenyaner inte har möjlighet att åka till nationalparker, till kusten, till Mont Kenya, till allt annat fantastiskt som detta landet har att erbjuda.....
I söndags var vi på ett jättelyxigt ställe och åt lunch- Fairmont Mont Kenya Safari Club. Winston Churchill var en av grundarna till detta ställe och det är visst många kändisar som har sina namn i gästboken. Samtidigt som vi njöt av allt det vackra så funderade man ju på att de flesta av människorna i staden Nanyuki- en mil därifrån, skulle aldrig kunna sätta sin fot på detta stället....

Ett sjukhusbesök

För ett tag sen skrev jag om Jonna från Tranås- hon började som volontär på ett barnhem. Det blev inte så bra av olika anledningar så nu bor hon sedan ett par veckor tillbaka hos oss. Hon planerar att hjälpa till lite på Veronicas skola Love school center och på barnhemmet New life home trust. Igår fick hon följa med Veronika till V- en kvinna jag träffade för första gången i november förra året. Jag vill att ni ska få del av Jonnas besök så här kommer ett inlägg hon skrivit på sin blogg- som ni för övrigt kan läsa - jonnaskenya.blogg.se

för jag måste hoppas att det någonstans, någon gång inte får vara såhär.

"Hon ligger i första sängen till vänster innanför dörren i rummet som sex stycken kvinnor delar, alla lider av samma sjukdom. Hon ligger i säng nummer 12. Hon har en grön t-shirt på sig och håller ena handen i pannan som för att pressa ut lite av all smärta. Håret på ena sidan av hennes huvud är fint flätat medan den andra halvan står rätt ut. I armen sitter en kanyl som leder till en liten burk med dropp i ställningen till höger om sängen. Hon verkar märka att vi kommer men inte ha kraft över till att låta oss veta det. Ögonen är i princip det enda som rör sig. Hon väger kanske 35 kilo. Kroppen är bokstavligt talat inget mer än hud och ben. 

 

Jag böjer mig fram och tar hennes hand i min. Säger mitt namn och att jag är samma flicka som för några dagar sedan besökte hennes hem tillsammans med några vänner. Säger att jag är så glad att se henne igen och att jag är så tacksam över att få lära känna henne. 

 

En annan kvinna hjälper henne till sittande ställning, jag lyfter hennes ben för att hjälpa till. Hennes vader är lika smala som min 8-åriga grannpojks handleder. Kvinnan bredvid sängen flätar den delen av håret som står rätt ut, det blir en decimeterlång fläta som står rätt ut den med istället. Hon får skivan av vattenmelon som jag köpt innan vi gick in i sjukhusområdet och med en kraft jag inte trodde fanns höjer hon den till munnen och tar ett bett. Under tiden värmer jag hennes fötter som är iskalla eftersom hennes blodcirkulation inte längre fungerar som den ska och eftersom mängden blod över lag inte är så mycket som den borde vara. 

 

Kvinnorna runt sängen pratar på swahili, ibland vänder de sig till mig och översätter. Hon har inte ätit på två dagar berättar de. De säger också att de berättat för henne att hon inte ska oroa sig över de 6 barn som finns hemma. De tre yngsta ska få bo hos hennes vän. Ja, de är i goda händer säger jag. Egentligen har jag absolut ingen aning. Men vad säger man till en kvinna som kanske inte överlever natten? Som antagligen är så fruktansvärt rädd, och som mitt i sitt eget mörker har många barn vars framtid hon inte kommer kunna påverka. Vad säger man?

 

Vi är där i kanske en halvtimme. Det är ett hål i taket, väggarna är fläckade av diverse vätskor jag inte vill veta vad de är. Golvet är smutsigt och de än gång vita metallsängarna är nu rostiga. Allting måste de inskrivna själva betala för. De bad oss ta med ett par flip-flop, ett par slitna som ingen skulle vilja stjäla eftersom de skor hon kom i är lite finare och därför utgör en stöldrisk. Jag fick även köpa en hink som kvinnan skulle kunna ha att kräkas eller använda som toalett i att ta med. Om hon någon gång blir lite friskare kan hon sedan använda den till sin tvätt. Kvinnorna i rummet hostar och kvider. Jag hjälper en av dem att plocka upp något hon tappat på golvet. Intill henne i sängen ligger bibeln bredvid en flaska vatten. Jag skriker en tyst bön till Gud. FÖR I HELVETE PAPPA GÖR NÅGONTING. Men sedan, när jag står vid min väns säng igen, masserar hennes fötter och sluter ögonen tänker jag stilla. Ja, pappa, till vem skulle vi gå, om inte till dig? Om inte till Dig?

 

Kvinnan i sängen viskar fram några ord. Jag frågar om hon har ont. Hon berättar att när hon pratar mycket får hon hosta, och hostan gör ont. Trots att hon många gånger får avbryta för att hosta berättar hon att hon är så tacksam över att jag kommit, att hon vill att jag ska berätta om henne för min familj. Så nu gör jag det. Nu berättar jag. Jag berättar om min vän, en kvinna som jag bor några minuters promenad ifrån. En kvinna som levt med AIDS så länge att bromsmedicinerna inte var gratis när hon fick sin diagnos. En kvinna som inte hade råd att överleva. 

 

Innan vi ska gå lägger jag armen om henne, tackar henne så mycket för att jag fått träffa henne. Hon viskar: 

I will be fine. 

Ja, säger jag, det kommer du. Först tänker jag att jag ljuger. Denna kvinna kommer inte leva länge till, hon kommer inte överleva sin sjukdom. Men sedan inser jag hur rätt hon har, för jag tror, jag måste tro, att hon en dag får må bra. Kanske inte i denna värld, men någon annanstans. 

 

Om jag inte får tro det faller jag ner i den djupaste förtvivlan. Det gör jag ändå. Men någonstans, någongång måste det få vara bra. Annars vill jag inte vara med.

Och återigen tänker jag,

till vem skulle vi gå om inte till Dig?"

Safari i Ol Pejeto

Ett gäng på åtta personer på Safari i Ol Pejeto och boende på Sweetwaters= två lyckade dagar!

Vildhundar är inte så vanliga så det var häftigt att få se den här flocken på femton hundar!

Mamma Gepard och hennes unge hade dödat en gasell.

Ett apträd i morgonljus

Den här lilla elefantungen var SÅ söt! Tre veckor ung!

Mont Kenya

Middag hos vår vän

Jag är så glad att vi blivit vänner med Veronika och hennes familj!  I fredags var vi hos henne och lagade mat tillsammans. Vi var många som hjälptes åt med matlagningen och vi var ännu fler som åt den- jag skulle tro att vi var 25 stycken i hennes bostad på ca 20 kvm- för är det någon som har mat så bjuder man in andra!

Caroline plåstrar om Tomas som skar sig