Avskedsfester

På en vecka har vi haft två avskedsfester här. I måndags tackade vi Joyce för tiden hon varit hos oss. Nu tyckte vi det var läge för henne att pensionera sig så det sa vi för några månader sedan så hon har haft tid att förbereda sig. Nu flyttar hon hem till sin hemby (50 mil härifrån) där hon byggt ett litet hus.

Josef grillade njama choma, getkött

Och så har vi sagt hejdå till vår kompis Katarina som flyttar hem till Sverige. Hon har jobbat i omgångar i olika flyktingläger under de senaste 20 åren, bla i Bosnien och Sri Lanka och nu senast i Östafrika, bla i Sydsudan. Hon skrev ett inlägg helt nyligen från ett besök i flyktingläger i norra Kenya som jag delar med mej här.

"Hade jag ett vapen skulle jag döda dem”

”Jag önskar att jag inte vore flicka. Hade jag varit pojke skulle jag fått stanna kvar och slåss”. 

Hon pratar snabbt, nästan forcerat med mig. Hon är arg. Hon antyder att något har hänt henne, något hemskt. Nu vill hon hämnas. 

”Hade jag ett vapen skulle jag döda dem”. 

Flickan jag pratar med är 12 år gammal. Jag möter henne i mottagningscentret för nyanlända flyktingar här i Kakuma. Hon har precis anlänt från Sydsudan tillsammans med sin mamma och sina yngre syskon.  Hennes pappa och storebror är kvar och har gått med rebellerna som nu kämpar emot regeringstrupperna. Nu drömmer hon om att få gifta sig och flytta till USA. Hon frågar om jag varit där och om det är sant att alla barn, även flickor, får går i skolan där.

Mottagningscentret i Kakuma. En stor majoritet av de nyanlända flyktingarna är kvinnor och barn. 20 % av barnen under 18 år är ensamkommande eller på annat sätt skilda från sina föräldrar. Foto: Katarina Ottosson

Idag har 446 nya flyktingar anlänt till lägret. Nu står de alla i kö och väntar på att få tallrikar, filtar och sovmattor. Längre bak i kön möter jag tre bröder. Den äldsta är 14 år. De har kommit hit ensamma från Juba.  De vill inte slåss, säger de, bara gå i skolan. Därför har de kommit till Kakuma. Alla tre är födda här men återvände till Sydsudan för några år sedan.  Nu är de här igen. De är trötta efter den långa vandringen men glada att äntligen vara framme. Här känner de sig trygga. Jag vågar inte fråga var deras föräldrar är.

Jag har tillbringat de senaste kvällarna i mottagningscentret, där de nyanlända flyktingarna tas emot. De allra flesta är från Sydsudan.  Jag slås av att det nästan enbart är kvinnor, små barn och tonårspojkar som kommer. Många av pojkarna kommer ensamma, med bröder, släktingar eller kompisar de lärt känna längs vägen. De flyr en konflikt de inte vill vara en del av. De vuxna männen lyser nästan helt med sin frånvaro.

Jag slås också av att varje människa jag pratar med har sin historia, och ingen av dem lämnar mig oberörd. Det här är människor som varit flyktingar nästan hela sina liv. För några år sedan, när konflikten i Sydsudan äntligen tog slut, flyttade de hem och började för första gången att bygga upp sina liv. Nu är allt det återigen borta. De är tillbaka i Kakuma och denna gång säger de flesta att nu får det vara nog. De tänker inte återvända till Sydsudan igen.