Äntligen en ljummen kväll! Sitter ute på balkongen, i mörkret. Hör böneutroparen, hör familjer prata, hör några som grejar med en bil nere på gården. Har skypat med pappa, svärfar och en syster ....hoppas på att få skypa med ett par av sönerna.....dem tredje skypade jag med häromdagen.
Funderar över meningen med livet.....vad är det som gör att man trivs med tillvaron? Vad är det som gör att man tänker att "det här känns helt rätt"?
Hur blir det att komma tillbaka till Sverige? Vill jag fortsätta där jag slutade?
Vad kommer jag då fram till, en kväll i ensamhet, när Tomas är på lägerskola....
Jo, att man behöver inte vara nära varann i kilometer för att känna en slags närhet. Samtalen med pappa och svärfar betyder mer än man kan tro fast det endast är några minuter då och då. Och samtalen med sönerna, systrarna och vännerna är också SÅ viktiga! Skype är en fantastisk uppfinning!
Promenaden till skolan betyder mer än man kan tro- där möter jag människor som frågar: hur var det i Schweiz ? Jag ler lite och berättar att vi haft det bra! Eller grannen på våningen under som bjöd in mej häromdagen - tyvärr fanns inte tiden just då men jag ser fram emot att sitta ner hos henne.
Eller en motorcyklist som stannade vid mej idag och frågade : hur är det med Uffe ? Det var hundtränaren jag anlitade för två år sen.
Veronika pratar jag med nästan dagligen- snart kommer en del armband att skickas till Sverige och fler pärlor är på väg. Det känns meningsfullt när vi vet att pengarna kommer verkligen barnen till godo i form av skolböcker.
Och jobbet på internatet, ja det är mycket roligare och känns mer meningsfullt än jag kunde tro! Känner mej lite som en mamma som ska ha koll på 65 barn! Visst är jag lite tjatig när myror och mögel börjar komma till elevköket, men jag får iallafall glada tillrop emellanåt och minsann fick jag en godnattkram av en kille igår när jag gick runt och sa att " nu är det dags att sova".
Min förhoppning är att jag ska vara en av de som kommer att kunna visa ungdomarna det som finns utanför skolgården och då inte bara affärscentrum och djurparker....inte för att jag är någon expert, men det kanske räcker att ta med dem till barnhemmet och fundera över " hur och varför hamnade detta barnet här?" Eller ta med dem ut på en promenad i Kawangware där människor bor mycket enkelt, men ändå ser ganska glada ut, hur kommer detta sig? Att de ska börja fundera över "vad är lycka?" osv. Och "vad kan jag göra för en annan människa?
Sådär ja, nu är filosofandet slut för denna gången .....men hur tänker ni? Skulle vara så roligt med lite kommentarer från er- det är en väldigt ensidig kommunikation och skulle kännas uppmuntrande med lite tyckande från er!
Funderar över meningen med livet.....vad är det som gör att man trivs med tillvaron? Vad är det som gör att man tänker att "det här känns helt rätt"?
Hur blir det att komma tillbaka till Sverige? Vill jag fortsätta där jag slutade?
Vad kommer jag då fram till, en kväll i ensamhet, när Tomas är på lägerskola....
Jo, att man behöver inte vara nära varann i kilometer för att känna en slags närhet. Samtalen med pappa och svärfar betyder mer än man kan tro fast det endast är några minuter då och då. Och samtalen med sönerna, systrarna och vännerna är också SÅ viktiga! Skype är en fantastisk uppfinning!
Promenaden till skolan betyder mer än man kan tro- där möter jag människor som frågar: hur var det i Schweiz ? Jag ler lite och berättar att vi haft det bra! Eller grannen på våningen under som bjöd in mej häromdagen - tyvärr fanns inte tiden just då men jag ser fram emot att sitta ner hos henne.
Eller en motorcyklist som stannade vid mej idag och frågade : hur är det med Uffe ? Det var hundtränaren jag anlitade för två år sen.
Veronika pratar jag med nästan dagligen- snart kommer en del armband att skickas till Sverige och fler pärlor är på väg. Det känns meningsfullt när vi vet att pengarna kommer verkligen barnen till godo i form av skolböcker.
Och jobbet på internatet, ja det är mycket roligare och känns mer meningsfullt än jag kunde tro! Känner mej lite som en mamma som ska ha koll på 65 barn! Visst är jag lite tjatig när myror och mögel börjar komma till elevköket, men jag får iallafall glada tillrop emellanåt och minsann fick jag en godnattkram av en kille igår när jag gick runt och sa att " nu är det dags att sova".
Min förhoppning är att jag ska vara en av de som kommer att kunna visa ungdomarna det som finns utanför skolgården och då inte bara affärscentrum och djurparker....inte för att jag är någon expert, men det kanske räcker att ta med dem till barnhemmet och fundera över " hur och varför hamnade detta barnet här?" Eller ta med dem ut på en promenad i Kawangware där människor bor mycket enkelt, men ändå ser ganska glada ut, hur kommer detta sig? Att de ska börja fundera över "vad är lycka?" osv. Och "vad kan jag göra för en annan människa?
Sådär ja, nu är filosofandet slut för denna gången .....men hur tänker ni? Skulle vara så roligt med lite kommentarer från er- det är en väldigt ensidig kommunikation och skulle kännas uppmuntrande med lite tyckande från er!
Känner nästan att jag sitter där på balkongen med dig i mörkret med de tända ljusen och hör ljuden, känner dofterna... Visst har världen blivit mindre med hjälp av dagens teknik! Avståndet till Afrika känns inte så långt när man kan se varandra när man pratar!
SvaraRaderaRoligt att du trivs så bra på internatet! Jag är övertygad om att du är på rätt plats, och att din, och Tomas, närvaro kommer att berika ungdomarnas afrikavistelse ännu mer. Det kommer inte bara att bli ett häftigt år, utan ni kommer att ge dem något mer att ta med sig hem. Det är jag övertygad om!
Kram Ingela