Jag har säkert använt den här rubriken förr: Vilka möten! Men det är så jag ofta känner det när jag får förmånen att få sitta ner och prata med kenyanska vänner, lära känna dom lite mer och få höra om deras liv.
Förra veckan blev vi hembjudna till Charles, taxichauffören vi ofta anlitar- vi skulle vara där kl 18 men eftersom det var mycket trafik kom vi fram kl 19. Charles kom hem halvnio och vi började äta kl nio! Så intressant att se hur olika kulturer vi lever i......där var ingen som bad om ursäkt för att maten inte stod på bordet......det var väl inget problem. Kan ju tänka mej hur jag själv skulle känt det om jag skulle börja med matlagningen när gästerna kom....
Charles och hans frus högsta önskan är att kunna flytta ifrån Nairobi och köpa lite mark på landet och bygga sig ett hus. Det tar nog lite tid för han berättade att han i genomsnitt har två körningar per dag!
Och så var vi hemma hos Veronika och Caroline- alltid lika välkomnande.
Intressant är att på båda ställena fick vi samma mat! Och vi visste det innan! Kenyansk mat som lagas i hemmen är då verkligen inte omväxlande utan de äter samma mat så gott som varje dag! Tänk- de behöver inte fundera över: Vad ska vi ha idag? Vad bjöd vi på förra gången? Vad passar till efterrätt? Utan här gläds man åt att man HAR mat att bjuda på!
''
Förra veckan blev vi hembjudna till Charles, taxichauffören vi ofta anlitar- vi skulle vara där kl 18 men eftersom det var mycket trafik kom vi fram kl 19. Charles kom hem halvnio och vi började äta kl nio! Så intressant att se hur olika kulturer vi lever i......där var ingen som bad om ursäkt för att maten inte stod på bordet......det var väl inget problem. Kan ju tänka mej hur jag själv skulle känt det om jag skulle börja med matlagningen när gästerna kom....
Charles och hans frus högsta önskan är att kunna flytta ifrån Nairobi och köpa lite mark på landet och bygga sig ett hus. Det tar nog lite tid för han berättade att han i genomsnitt har två körningar per dag!
Och så var vi hemma hos Veronika och Caroline- alltid lika välkomnande.
Intressant är att på båda ställena fick vi samma mat! Och vi visste det innan! Kenyansk mat som lagas i hemmen är då verkligen inte omväxlande utan de äter samma mat så gott som varje dag! Tänk- de behöver inte fundera över: Vad ska vi ha idag? Vad bjöd vi på förra gången? Vad passar till efterrätt? Utan här gläds man åt att man HAR mat att bjuda på!
 |
| Ugali, ris, kålröra, sukomaviki och kocombari. Chapatis (brödet) äter man mer sällan eftersom mjölet är dyrt. |
 |
| Både Markus och vi gillar maten- åtminstone om man inte äter den varje dag |
 |
| Veronika, som är en av mina förebilder! |
 |
| Och så kommer det alltid ett gäng med barn till Veronika som bjuds på mat |
''
Vi var också hos Martina en kväll. Hon hade bjudit in Rose, en kenyansk kvinna hon känner, som har cancer. Rose måste själv betala behandlingen 10 000 shilling per dag- 800 kronor! En helt omöjlig summa för den vanlige kenyanen. Rose har lyckligtvis flera mzungos som stöttar henne ekonomiskt och den här kvällen lagade hon mat till oss och vi gav ett bidrag till henne.
Mechak var också där - nu när det är lov på skolan i Lingima så är han i storstaden och utbildar sig, Han berättade att det nu, äntligen, kommit lite regn i Lingima! Men han berättade också denna sorgliga historia: ett gäng getter befann sig i den torra flodfåran när forsen av regnvatten helt plötsligt kom! Det regnade alltså inte på stället utan flera mil bort och 110 getter drunknade! Getterna tillhörde EN familj och det var deras levebröd och framtid som så hastigt spolierades.
Gång på gång så påminns vi om hur bra VI har det!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar