Några elevers tankar

Nu är det bara två dagar kvar på terminen för gymnasieungdomarna! Om några dagar är de hemma i Sverige igen! Många blandade känslor här!
Utdrag från några bloggar:

"Jag kommer att lämna Kenya, min familj, mina vänner och 290 dagar av ren lycka. Kort och gott kommer jag att lämna allt det som definierat min värld i tio månader.

Två olika världar innebär också två hem. Hur tacklar man det? Alltid när man är borta har man hem att åka tillbaka till. Men när man har två hem kommer man kanske aldrig kan känna sig hemma? Är man hemma på en plats kommer man att sakna hemma på den andra platsen och vice versa. Och hemma har jag hört är där ditt hjärta är. Men mitt hjärta kommer att vara delat på två platser denna gång."

 "Jag är rädd för hur allting ska bli, hur människor ska vara men framförallt hur jag själv har blivit. Jag är annorlunda och har lärt mig massor samtidigt som livet därhemma har stått stilla. Jag vill inte vara någon annan än mig själv och det vet jag att jag inte är men jag är rädd för hur andra människor ska uppfatta mig. Framförallt mina vänner. Jag vill att allt ska vara som förut även om jag vet att det inte kommer bli precis så. Jag oroar mig över saker som jag egentligen inte borde tänka på. Jag planerar framtiden alldeles för tidigt och inbillar mig saker jag inte ens borde ha i mina tankar istället för att bara njuta av livet här och nu. Det är svårt att ha två liv för det är precis så det är. Ett Sverigeliv och ett Kenyaliv. Helt olika vardagar, helt olika vänner och helt olika tankar. Här förstår alla Sverigelivet medan ingen där hemma förstår livet här nere. Det är hemskt egentligen, att inte kunna förklara så att någon förstår. När folk sedan kommer fråga "hur har du haft det?" och man bara kan svara med ett glädjande "skitbra". Jag vill åka hem samtidigt som jag vill stanna. Världen drar mig åt olika håll, till två olika länder där jag känner mig hemma. Det här kommer alltid vara en del av mig och jag kommer alltid vara en del av Kenya. Jag har fått chansen att sätta mina fotsår i saker och ting som jag aldrig tidigare kunnat drömma om. Jag har fått hjälpa människor som har det svårt och jag har fått sätta ett leende på föräldralösa barn som jag skrev i min ansökan. Jag minns när jag skrev det där brevet, jag hade så mycket hopp. Jag vågade inte tro på att jag skulle bli antagen för då skulle hela mitt liv rasa om jag fick ett nej. Det här var allt jag ville, allt jag drömde om. Min dröm blev sann och jag kommer aldrig glömma den dagen då jag vinkade av familjen på Arlanda och försvann i terminalen med all min packning. Snart är jag tillbaka på Arlanda och kan kasta mig i famnen på min familj. Jag kommer vara redo för mitt första Mc Donald's besök mitt i natten och jag kommer vara redo för att åka bil i motsatt riktning. Jag kommer vara redo för Sverige men jag kommer fan aldrig vara redo för att lämna Kenya. "

Och jag känner igen mej i en hel del av det de skriver! Men som tur är, har vi ett år kvar!

Några av ungdomarna på fika hos oss