En eftermiddag med Veronika

Häromdagen följde jag med Veronika och hälsade på två kvinnor med HIV. Vi gav dem lite mjöl, bröd och frukt. Pratade en stund, hälsade på deras barn, försökte vara medmänniskor.......

Utanför den här killens och mammas lilla bostad vågar jag inte ta fram kameran. Här sitter en massa fulla karlar dygnet runt- de tillverkar sin egen sprit i några utrymmen och det är ett förskräckligt liv. Mamma håller sina barn inne från halvfem på eftermiddagen för då börjar det bli riktigt stökigt och högljutt.
För ett par veckor sen mådde kvinnan väldigt dåligt och behövde åka taxi till sjukhuset, det tog två dagar innan hon fått ihop pengar till resan......
Hon frågar hur det är med mina barn, hon tackar för att hon får pengar till sin hyra (Tack till er som ger pengar till den!) och hon säger Gud välsigne dej.
På min promenad hem ropar en flicka på mej- hon känner igen mej eftersom hon är elev på Veronikas skola- jag får prata med hennes mamma som säljer majs och pommesfrites. Mamman tackar för mjöl och skrivböcker som vi delade ut för ett par veckor sen- "vi uppskattar det verkligen".
Efter den eftermiddagen kände jag: men å, här vill jag stanna! SÅ många fina möten med människor som jag får vara med om! 

Ett par timmar efter hembesök som gav så mycket tankar sitter vi och kollar på film (Känn ingen sorg) äter popcorn och dricker Cocacola...... Livet är verkligen orättvist.