Gästbloggare Anton

Anton är tillbaka i Nairobi efter fem veckor ute i bushen. Här kommer ett inlägg från honom:

Nu är jag hemma i Nairobi efter att i fem veckor levt i en avlägsen by i norra Kenya. Byn heter Lingima och mamma och pappa har tidigare besökt byn en gång och känner läraren Meshak som bor där. Syftet med att vara där var inte främst att jag skulle komma och uträtta en massa saker, utan snarare att jag skulle få lära mig om livet dessa människor lever. Hur det kan vara att leva utan elektricitet, utan vägar, utan kalendrar och klockor, i extrem värme, med dålig tillgång till vatten och mat, med en massa getter, kameler, hundar och höns. Det har varit 5 bra och väldigt intressanta veckor. Jag har funderat en del kring det liv som människorna där lever. Är det ett bra liv? Är de nöjda med tillvaron eller vill de något annat? Är det synd om dem? Eller är det mer synd om oss svenskar? Jag har väldigt blandade svar på dessa frågor, och har ändrat min syn fram och tillbaka. För att beskriva lite av den komplexa verklighet som finns i Lingima har jag beskrivit två olika dagar, ur två olika perspektiv. Det som står är sant, men visar olika sidor av verkligheten.

LINGIMA – DENNA FANTASTISKA PLATS

Jag vaknar vid sex-tiden till en fantastisk soluppgång. Det är ju i princip aldrig moln här så alltid fina soluppgångar- och solnedgångar. Jag och min granne Meshak har nyligen skaffat oss en höna som värper ägg då och då, så idag kan vi göra pannkakor till frukost. Klockan 7,40 är det samling på skolgården. Pojkarna och flickorna står uppställda på sanden i raka led i sina gröna och rosa skoluniformer. Sedan börjar lektionerna. Denna dag har jag först engelska med klass 5 och 6. Jag berättar för dem om livet i Sverige, och de berättar för mig om livet i Lingima. Spännande för oss alla. Sedan är det rast och alla barn springer ut på skolgården. Skolgården består av sand, bara sand. Men de är kreativa så det leks för fullt på alla håll. Mycket ljud och mycket skratt. Så fortsätter förmiddagen med lektioner och raster blandat. Mellan 13 och 15 är det lunchrast. Vid denna tid på dagen är det extremt varmt så jag sätter mig under trädet och vilar. 15-16 är det lektion igen, sedan är skoldagen slut. Många barn vill fortsätta umgås med varandra och med mig. Vi går till ”fotbollsplanen” och spelar fotboll tillsammans. Alla verkar tycka om fotboll. Även getterna som gärna går in på planen. Vi spelar tills solen gått ner bakom berget och sedan går vi hem till våra hyddor. Jag och Meshak lagar kvällsmat tillsammans över den öppna elden. Pratar om livet och sjunger tillsammans. Mörkret har inträtt och månen går upp. Det är ju i princip aldrig moln här så alltid fina månuppgångar. Även stjärnhimlen är fantastisk. Några av de ”äldre männen” i byn kommer förbi och slår sig ner. De har alltid tid för en kopp te, aldrig bråttom. De frågar varifrån jag kommer och jag säger Sverige, i norra Europa. De ser frågande ut och ber mig peka. Jag pekar norrut och förklarar att det är i riktning mot grannbyn Logologo - men mycket längre bort. De förstår och nickar. Jag frågar vad de tycker om livet här. De säger att de gillar det, även om det är lite tufft ibland. Någon av dem har besökt Nairobi men säger att han föredrar Lingima, med vidderna, bygemenskapen och värmen. De berättar om traditioner och högtider de har i byn. Tiden går men ingen har koll på tiden. När vi börjar bli trötta går de äldre männen hem till sitt och jag kryper till sängs i den ljumma afrikanatten. Och tänker att livet här verkar vara ett naturnära, fridfullt liv utan stress men med mycket gemenskap.

En dag i Lingima – denna fantastiska plats.

Mechaks hydda

Här bygger några kvinnor Antons hydda

Ett av få träd.

Mechak vid sin motorcykel

Tuppen och hönan skulle fraktas till Mechaks hemby- en resa på en timme. Men när de kom fram till byn upptäckte Mechak och Anton att hönan inte överlevt den skumpiga resan. Eller var det så att den inte hade fått luft? Så istället för fler ägg så blev det kycklingsoppa till kvällsmat! 

Vid en högtid skulle varje familj offra en get var, vilket betydde att det slaktades 152 getter. Anton gick runt till några hyddor och tittade på. Både Anton och barnen tyckte det var spännande.

Getterna- folkets levebröd.

Anton tillsammans med en moran (krigare).

Man målade ett märke av blod i pannan.

Anton tröttnade ganska snart på getkött.

Här sjöngs det på engelska, samburu, svenska och swahili.

Eftersom Anton hade svårt att veta vilka som var med i hans fotbollslag (vilket såklart utnyttjades av motståndarlaget) bad han dem spela med bar överkropp.

Såhär fin blev Antons hydda

I byn bor ca 1 000 personer, uppdelade på 150 hushåll.

Anton var väl förberedd på diverse sjukdomar efter ett besök på Apoteket där han utan recept inhandlade detta!

LINGIMA – DENNA FÖRFÄRLIGA PLATS

Jag vaknar vid sex-tiden till en fin soluppgång. Inga moln på himlen idag heller, det vill säga inget regn idag heller. Människorna i Lingima behöver verkligen regn nu. Regnperioden borde ha börjat. Regn som kan fylla på de brunnar och källor som de får vatten ifrån. Och regn som får gräset att växa igen, så att alla getter och kameler kan få näring. Getter och kameler som är människornas levebröd. 7,40 är det som vanligt samling på skolgården. Men vid samma tid ser jag 6-7-åringar gå förbi skolan bara 50 meter bort. Deras arbetsdag börjar nu. De ska gå ut med getterna för att om möjligt finna lite gräs till dem. Det blir en lång dag och många kilometer. De har inte med sig någon mat, bara en liter vatten. I alla familjer finns det barn som inte går i skolan, som istället behövs för arbete. Kvinnorna i familjerna jobbar hårt om dagarna. Tar hand om de små barnen, hämtar vatten, hämtar ved, lagar mat. De äldre männen verkar mest sitta i skuggan och prata.

Förmiddagen i skolan förlöper med lektioner och raster om vartannat. Klockan 13-15 är det lunch. Barnen serveras någon form av gröt som inte ser särskilt aptitlig ut. De äter den ivrigt, dagens första mål. Några barn kommer fram till mig och frågar om de kan få vatten att dricka. De är törstiga och hemma finns inte vatten till att släcka törsten. Efter skolan spelar vi fotboll som vanligt. Flera barn kommer åter fram och frågar efter maji, vatten. Solen går ner och barnen går hem. De barn som varit ute och vaktat djur kommer också hem nu, vattenflaskorna är tomma sedan länge. Jag och Meshak går hem och lagar kvällsmat.

Senare går vi hem och hälsar på hos en kvinna i byn. Hon välkomnar oss in i hyddan. Hon eldar inne i hyddan och det är väldigt rökigt. Jag känner på en gång att det svider i ögonen och blir tyngre att andas. Jag frågar hur gammal hon är men hon vet inte, ser ut att vara i 16-årsåldern. Hon har gift sig för något halvår sedan. Bröllopsdagen till ära blev hon högst troligt könsstympad av de äldre kvinnorna i byn. För det hör ju till! Jag frågar vad hon tycker om livet i Lingima. Hon säger att det är väl okej, det är det enda hon känner till. Hon har aldrig varit i någon stad, inte ens i byn 13 km bort. Sedan hon var liten har hon vaktat djur, aldrig gått i skolan. Hon berättar att hon gärna skulle gått i skolan om hon haft möjlighet. Hon verkar inte glad när hon berättar om sin tillvaro, snarare likgiltig. Hon har ännu inga barn och vaktar djur om dagarna. Men hon tycker det är jobbigt för kroppen. Hon håller nu på att laga mat över elden, någon gröt som inte ser särskilt aptitlig ut. Det är dagens första mål, klockan är åtta på kvällen. Hennes man är inte hemma för tillfället utan sover ute med djuren en bit därifrån. Hennes man som är familjens huvud, den som ska ta alla beslut. En annan man i byn har förklarat för mig hur det funkar. Han är den som ska ta beslut, men han låter sin fru säga vad hon tycker. Men skulle hon tycka samma som han i tex 5 frågor, så måste han ändå ändra beslutet i 2 av frågorna. Annars kan hon ju få för sig att hon bestämmer! För några dagar sedan fick en kvinna i byn tas till sjuksköterskan i grannbyn. Anledningen var att hennes man dagen innan hade slagit henne i nacken med en käpp lite för hårt. Jag går ut ur kvinnans hydda och det blir åter lättare att andas. Jag går upp till min hydda och kryper till sängs i den ljumma afrikanatten. Och tänker att livet här verkar vara ett liv med osäkerhet inför framtiden, hunger och törst, sjuka traditioner och ett utbrett kvinnoförtryck.

En dag i Lingima – denna förfärliga plats.