Så många frågor.....

Fem minuters promenad från vårt hem finns en "babycare" och där gick jag in häromdagen och frågade om jag fick hälsa på- jo, det var ok! Och igår gick jag dit för att leka och sjunga lite med barnen. Det lär bli fler besök dit.......eller inte?
Det är en kvinna som startat denna verksamhet- skulle kunna kalla henne dagmamma. Hon hyr ett litet rum på ca 16-20 kvm. Utanför finns en smal plats (av betong) där de kan gå runt lite. Finns inga leksaker varken ute eller inne.
Jag mötte 30 små barn, mellan 8 månader och 4 år. De flesta smutsiga, snoriga, med trasiga kläder, många blöta av kiss för att de inte har blöjor.
EN kvinna som verkar ha huvudansvaret för dessa barn som är där mellan 7.30- 17.30. Första gången var det ytterligare två personer där, igår var de två sammanlagt.
Jag började plocka lite stenar (såg inget annat man kunde göra något med) och vi räknade dem och gjorde en gubbe med ögon, näsa, mun. Jag sjöng med dem- huvud, axlar, knä och tå. Och Baby Jesus - I love you- den verkar de flesta barn här kunna.
Och så gjorde vi lite gymnastik, försökte leka Hundens ben (inte så lätt). Sen fick de mat. Och sen skulle de sova. Tre (!) madrasser las på golvet och sen la man åtta barn på varje madrass! Kan ni tänka er hur man måste ligga då? Fanns  inte en chans att sträcka ut sig lite eller välja sovställning själv utan man låg bredvid varann med kroppen åt samma håll.
DÅ tänkte jag på förskolan hemma i Sm stenar:
Där varje barn har en egen madrass, där man har leksaker i överflöd, där man får gå ut och leka på en fin lekplats osv. Men jag kan också tänka på en förskola här i Kenya, bara några kilometer ifrån denna och se vilken oerhörd skillnad det är här på plats!

Och det är nu frågan kommer: kan jag gå dit igen och göra något vettigt eller kommer jag bara bli frustrerad och ledsen? För FY vad det är ORÄTTVIST!!!
Den här kvinnan har startat detta på egen hand utan hjälp från myndigheter. Å, vad man önskar att hon kunde få bidrag, hjälp och stöttning från någon! Och att det fanns någon slags kontroll! Men det verkar som politikerna här inte alls bryr sig om "våra minsta" fast det är dom som är Kenyas framtid. Man undrar hur länge det ska få vara såhär?

Frågor får man ju också när man hör detta:
förra veckan blev sju killar skjutna av polis när de höll på att göra inbrott i en butik. När de var döda tog polisen deras mobiltelefoner, letade rätt på kompisars nummer och skickade sms att de skulle träffas på en särskild plats. Och när de kom dit så sköt polisen dem också!
Ja, så kan det gå till! Och då ska ni veta att polisen gjorde inget fel! Ja, kanske enligt lagen men inte i praktiken....."Nu har vi 14 färre tjuvar - det är väl bra!"säger de kenyaner jag pratat med

Det här blev inget vidare roligt inlägg men såhär är verkligheten!
Men NU åker vi iväg på ett dygns camping! Och då brukar vi ju vara med om bra saker så nästa inlägg blir säkert trevligt!

HA EN BRA HELG!

Emmas tankar

Här kommer ett blogginlägg som Emma, Antons flickvän skrivit. Tänkvärt!

BLOGG: För eller med gör skillnad

Det är skillnad på att göra saker för någon och att göra saker med någon. Det sa en vän vid stunden av delande under en Oikosmässa i Mariakyrkan. Jag har funderat på det där sedan dess och kommit fram till att det verkligen ligger något i det.

Oftast är det lättare att göra något för någon (även om det också kan vara svårt nog ibland). Att göra något med någon kräver mer av mig i tid, engagemang och känslor. Min erfarenhet säger mig dock att det ger mersmak när en väl har gjort något med någon en gång.

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om min vän Maria som vinkar glatt när jag kommer till kyrkan. Nu har hennes mamma Sofia fått ta över hennes plats. Och vinkar lika glatt, efter att jag förmedlat lite kontakter till Räddningsmissionen och en vårdcentral för hemlösa där hon fått hjälp med astmamedicin. Nu får jag alltid en kindpuss och en kram när vi ses.

Sofia hann träffa min pojkvän innan han åkte på en långresa till Kenya och undrar nu hur det går för honom – och för mig. Förra söndagen visade hon mig bilder på sina nära och kära när jag kom från gudstjänsten. Där satt vi bredvid varandra i höstsolen och pratade om människor vi längtar efter. Plötsligt gjorde vi något med varandra. Och det kändes så fint. Äntligen var vi jämlika. Hon gav mig minst lika mycket tröst i min längtan och saknad som jag någonsin skulle kunna ge henne. Plötsligt insåg jag dessutom
vilket dubbelt lidande hon går igenom: den materiella nöden och, framför allt, saknaden efter sin familj.

När jag nu har lärt känna Sofia mer tänker jag på henne oftare och oftare. När jag lägger mig på kvällen försöker jag föreställa mig hur det skulle vara att hänga på centralen till stängning för att sedan tvingas sova ute några timmar (de nätter kyrkornas övernattningsplatser är upptagna). När jag äter undrar jag hur det känns att gå hungrig och inte veta när det blir mat nästa gång. När jag fryser försöker jag sätta mig in i tiggarnas situation där de sitter vid gathörnen eller går omkring på torgen. Men jag får ständigt ge upp; det går inte att förstå. Fast genom Sofia har jag i alla fall fått komma lite närmare en annan verklighet – och fått en ny vän som jag kan prata med (trots att vi inte talar samma språk).

Det är skillnad på att göra saker för eller med någon. Det kräver lite mer att göra saker med någon. Och det är det värt.

Emma Färdeman

Vår äldste son åldras....

Fick ett härligt kort på Rasmus och Emilia häromdagen. Han 30 år, hon 25! På väg till ett 30-årskalas där man skulle vara utklädda till pensionärer!

Anton i Kenya

Vet ju att flera av er undrar hur det går för Anton! Han har varit i Lingima i två veckor och vi hör från honom emellanåt. Verkar som att det går rätt ok med värmen! Språket är ju inte det lättaste då de inte pratar så mycket engelska men jag tror han lärt sig lite samburu. När han tog fram gitarren första gången trodde några kvinnor att det var ett vapen!
Förra veckan reste Anton runt med vår vän Martina (som samlar pengar till solcellslampor), hennes kille Steven, Tobias- en snickare från Sverige som ska vara i Kenya ett par månader och så Julia- som tog studenten i år och som är i Nairobi några månader och hälsar på sin familj.
Julia har gjort denna fantastiska film. Anton är inte med i början på filmen eftersom han åkte norrut en vecka tidigare än de andra.

En bit in i filmen ansluter Anton till gruppen!

Lite mer från hotellet + grott-restaurang

Varje kväll hade man någon slags föreställning:

En kväll åkte vi till denna häftiga restaurangen i en grotta:

Utflykt till Wasini

Vi gjorde en dagsutflykt till Wasini Island med ungdomarna- där har vi varit ett par gånger tidigare och det var roligt att återse Rachid och Rama! Rama som imponerade på ungdomarna genom att säga: "Idag severar vi fisk med kokosmjölk". Ja, hans dröm verkar vara att få komma till Sverige en dag!

                                         Rachids son som är elva månader- vilken charmig kille!

Lite semester också

Efter fyra dagar med ungdomarna fick vi tre dagar semester och bytte till ett hotell ett par kilometer bort och där såg det ut såhär:

En vecka på kusten

Så kom höstlovet och med det den obligatoriska kustresan för internatet. Resan till Diani Beach söder om Mombasa tog väldigt lång tid, närmare bestämt 14 timmar dit och 13 timmar hem. 52 mil....ja, det säger en del om hur trafiken i det här landet är.....Rätt fina vägar, åtminstone emellanåt, men jättemycket långtradare och andra fordon som ägnar sig åt livsfarliga omkörningar. Så man är verkligen glad och tacksam när man når sitt mål!
Målet för resan var Neptune resort och där såg det ut såhär:

Rätt bra läge på vårt "internatkontor"! Här satt vi mest hela dagarna så ungdomarna skulle veta var de hade oss.

Eric Wainaina

En riktigt bra kenyansk sångare är Eric Wainaina! Han hörs ofta på radio här. Förra fredagkvällen var vi på konsert med honom. Tanken var en utomhuskonsert men pga massor av regn flyttade vi inomhus och trängdes i ett litet rum! Riktigt bra stämning även om vi kände oss som statyer jämfört med de dansanta kenyanerna!

smakprov på Eric sång

och en till!

Willstrands guld

Fick idag en bild på hur Willstrands honung ser ut. Va fint Albin och Sofia! Spara en burk till oss!

UPENDO-armbanden

Nu har det verkligen blivit fart på försäljningen av UPENDO-armbanden! Både här och i Sverige, så roligt! Hitills har inkomsterna varit 18 000 kronor- detta gör, som ni förstår, stor skillnad för skolbarnen! Så TACK för att DU vill köpa ett armband!

En vecka med Anton

För en dryg vecka sen kom Anton hit! Men nu har han åkte vidare till norra Kenya där han ska försöka göra lite nytta på en skola i en liten by som heter Lingima.
Men det här hann vi med när han var här förra veckan:
Besök på Love school- barnen blev som vanligt jätteglada över besök!
Vi hälsade på Virginia- oj, vad förvånad jag blev när hon inte var hemma- vad betydde det? Att hon var på sjukhus? Nä, inte alls! Precis när vi skulle gå därifrån kom hon hem eftersom en flicka som såg oss gå in till Virginia hade sprungit iväg och hämtat henne från kyrkan där hon var på en samling. Virginia mådde mycket bättre än  hon nånsin gjort när jag träffat henne! Hon berättade att hon mådde bra, hade aptit! Tack gode Gud för bromsmediciner!
En kväll var Anton med oss på internatet och han konstaterade, precis som vi, att det finns en massa trevliga svenska ungdomar här!
Torsdag- lördag åkte vi på utflykt- vi tre + Markus, som är inneboende hos oss ett par månder framåt.
Det blev en tur till Hellsgate, Camp Carnelly, Mont Longonut- ni som följer min blogg har hört dessa namn vid flertal tillfällen! Våra favoriter!

Så var det dags för Anton att packa! För fem, sex, sju veckor.....vem vet? Anton har tagit med sig all mat och vatten han tror han kommer att behöva så det blev en hel del, bla 10 kg havregryn, 5 kg ris, böner, linser, 150 liter vatten mm. Det är fem, sex timmars bilresa till affär så det är inte så lätt att fylla på förrådet.

Det var jättefint att campa i fullmånens sken!

Härligt att skypa med flickvännen

Alltid lika välkommet med svensk mat och godis!

Vi gillar verkligen campinglivet!

men vi uppskattar ju en pizza som omväxling till mat på Trangiakök!

På väg mot nya äventyr! Nu får vi se om det överhuvudtaget är möjligt för en Mzungo att bo i Lingima, en by utan skugga, eller om det helt enkelt blir för varmt!