Anton är tillbaka i Nairobi efter fem veckor ute i bushen. Här kommer ett inlägg från honom:
Nu är jag hemma i Nairobi efter att i fem veckor levt i en
avlägsen by i norra Kenya. Byn heter Lingima och mamma och pappa har tidigare
besökt byn en gång och känner läraren Meshak som bor där. Syftet med att vara
där var inte främst att jag skulle komma och uträtta en massa saker, utan
snarare att jag skulle få lära mig om livet dessa människor lever. Hur det kan
vara att leva utan elektricitet, utan vägar, utan kalendrar och klockor, i
extrem värme, med dålig tillgång till vatten och mat, med en massa getter,
kameler, hundar och höns. Det har varit 5 bra och väldigt intressanta veckor. Jag
har funderat en del kring det liv som människorna där lever. Är det ett bra
liv? Är de nöjda med tillvaron eller vill de något annat? Är det synd om dem? Eller
är det mer synd om oss svenskar? Jag har väldigt blandade svar på dessa frågor,
och har ändrat min syn fram och tillbaka. För att beskriva lite av den komplexa
verklighet som finns i Lingima har jag beskrivit två olika dagar, ur två olika
perspektiv. Det som står är sant, men visar olika sidor av verkligheten.
LINGIMA – DENNA FANTASTISKA PLATS
Jag vaknar vid sex-tiden till en fantastisk soluppgång. Det
är ju i princip aldrig moln här så alltid fina soluppgångar- och solnedgångar.
Jag och min granne Meshak har nyligen skaffat oss en höna som värper ägg då och
då, så idag kan vi göra pannkakor till frukost. Klockan 7,40 är det samling på
skolgården. Pojkarna och flickorna står uppställda på sanden i raka led i sina
gröna och rosa skoluniformer. Sedan börjar lektionerna. Denna dag har jag först
engelska med klass 5 och 6. Jag berättar för dem om livet i Sverige, och de
berättar för mig om livet i Lingima. Spännande för oss alla. Sedan är det rast
och alla barn springer ut på skolgården. Skolgården består av sand, bara sand.
Men de är kreativa så det leks för fullt på alla håll. Mycket ljud och mycket
skratt. Så fortsätter förmiddagen med lektioner och raster blandat. Mellan 13
och 15 är det lunchrast. Vid denna tid på dagen är det extremt varmt så jag
sätter mig under trädet och vilar. 15-16 är det lektion igen, sedan är
skoldagen slut. Många barn vill fortsätta umgås med varandra och med mig. Vi
går till ”fotbollsplanen” och spelar fotboll tillsammans. Alla verkar tycka om
fotboll. Även getterna som gärna går in på planen. Vi spelar tills solen gått
ner bakom berget och sedan går vi hem till våra hyddor. Jag och Meshak lagar
kvällsmat tillsammans över den öppna elden. Pratar om livet och sjunger
tillsammans. Mörkret har inträtt och månen går upp. Det är ju i princip aldrig
moln här så alltid fina månuppgångar. Även stjärnhimlen är fantastisk. Några av
de ”äldre männen” i byn kommer förbi och slår sig ner. De har alltid tid för en
kopp te, aldrig bråttom. De frågar varifrån jag kommer och jag säger Sverige, i
norra Europa. De ser frågande ut och ber mig peka. Jag pekar norrut och
förklarar att det är i riktning mot grannbyn Logologo - men mycket längre bort.
De förstår och nickar. Jag frågar vad de tycker om livet här. De säger att de
gillar det, även om det är lite tufft ibland. Någon av dem har besökt Nairobi
men säger att han föredrar Lingima, med vidderna, bygemenskapen och värmen. De
berättar om traditioner och högtider de har i byn. Tiden går men ingen har koll
på tiden. När vi börjar bli trötta går de äldre männen hem till sitt och jag
kryper till sängs i den ljumma afrikanatten. Och tänker att livet här verkar vara ett naturnära, fridfullt liv utan
stress men med mycket gemenskap.
En dag i Lingima –
denna fantastiska plats.
 |
| Mechaks hydda |
 |
| Här bygger några kvinnor Antons hydda |
 |
| Ett av få träd. |
 |
| Mechak vid sin motorcykel |
 |
| Tuppen och hönan skulle fraktas till Mechaks hemby- en resa på en timme. Men när de kom fram till byn upptäckte Mechak och Anton att hönan inte överlevt den skumpiga resan. Eller var det så att den inte hade fått luft? Så istället för fler ägg så blev det kycklingsoppa till kvällsmat! |
 |
| Vid en högtid skulle varje familj offra en get var, vilket betydde att det slaktades 152 getter. Anton gick runt till några hyddor och tittade på. Både Anton och barnen tyckte det var spännande. |
 |
| Getterna- folkets levebröd. |
 |
| Anton tillsammans med en moran (krigare). |
 |
| Man målade ett märke av blod i pannan. |
 |
| Anton tröttnade ganska snart på getkött. |
 |
| Här sjöngs det på engelska, samburu, svenska och swahili. |
 |
| Eftersom Anton hade svårt att veta vilka som var med i hans fotbollslag (vilket såklart utnyttjades av motståndarlaget) bad han dem spela med bar överkropp. |
 |
| Såhär fin blev Antons hydda |
 |
| I byn bor ca 1 000 personer, uppdelade på 150 hushåll. |
 |
| Anton var väl förberedd på diverse sjukdomar efter ett besök på Apoteket där han utan recept inhandlade detta! |
LINGIMA – DENNA FÖRFÄRLIGA PLATS
Jag vaknar vid sex-tiden till en fin soluppgång. Inga moln
på himlen idag heller, det vill säga inget regn idag heller. Människorna i
Lingima behöver verkligen regn nu. Regnperioden borde ha börjat. Regn som kan
fylla på de brunnar och källor som de får vatten ifrån. Och regn som får gräset
att växa igen, så att alla getter och kameler kan få näring. Getter och kameler
som är människornas levebröd. 7,40 är det som vanligt samling på skolgården.
Men vid samma tid ser jag 6-7-åringar gå förbi skolan bara 50 meter bort. Deras
arbetsdag börjar nu. De ska gå ut med getterna för att om möjligt finna lite
gräs till dem. Det blir en lång dag och många kilometer. De har inte med sig
någon mat, bara en liter vatten. I alla familjer finns det barn som inte går i
skolan, som istället behövs för arbete. Kvinnorna i familjerna jobbar hårt om
dagarna. Tar hand om de små barnen, hämtar vatten, hämtar ved, lagar mat. De
äldre männen verkar mest sitta i skuggan och prata.
Förmiddagen i skolan förlöper med lektioner och raster om
vartannat. Klockan 13-15 är det lunch. Barnen serveras någon form av gröt som
inte ser särskilt aptitlig ut. De äter den ivrigt, dagens första mål. Några
barn kommer fram till mig och frågar om de kan få vatten att dricka. De är
törstiga och hemma finns inte vatten till att släcka törsten. Efter skolan
spelar vi fotboll som vanligt. Flera barn kommer åter fram och frågar efter
maji, vatten. Solen går ner och barnen går hem. De barn som varit ute och
vaktat djur kommer också hem nu, vattenflaskorna är tomma sedan länge. Jag och
Meshak går hem och lagar kvällsmat.
Senare går vi hem och hälsar på hos en kvinna i byn. Hon
välkomnar oss in i hyddan. Hon eldar inne i hyddan och det är väldigt rökigt.
Jag känner på en gång att det svider i ögonen och blir tyngre att andas. Jag
frågar hur gammal hon är men hon vet inte, ser ut att vara i 16-årsåldern. Hon
har gift sig för något halvår sedan. Bröllopsdagen till ära blev hon högst
troligt könsstympad av de äldre kvinnorna i byn. För det hör ju till! Jag
frågar vad hon tycker om livet i Lingima. Hon säger att det är väl okej, det är
det enda hon känner till. Hon har aldrig varit i någon stad, inte ens i byn 13
km bort. Sedan hon var liten har hon vaktat djur, aldrig gått i skolan. Hon
berättar att hon gärna skulle gått i skolan om hon haft möjlighet. Hon verkar
inte glad när hon berättar om sin tillvaro, snarare likgiltig. Hon har ännu
inga barn och vaktar djur om dagarna. Men hon tycker det är jobbigt för
kroppen. Hon håller nu på att laga mat över elden, någon gröt som inte ser
särskilt aptitlig ut. Det är dagens första mål, klockan är åtta på kvällen.
Hennes man är inte hemma för tillfället utan sover ute med djuren en bit
därifrån. Hennes man som är familjens huvud, den som ska ta alla beslut. En
annan man i byn har förklarat för mig hur det funkar. Han är den som ska ta
beslut, men han låter sin fru säga vad hon tycker. Men skulle hon tycka samma
som han i tex 5 frågor, så måste han ändå ändra beslutet i 2 av frågorna.
Annars kan hon ju få för sig att hon bestämmer! För några dagar sedan fick en
kvinna i byn tas till sjuksköterskan i grannbyn. Anledningen var att hennes man
dagen innan hade slagit henne i nacken med en käpp lite för hårt. Jag går ut ur
kvinnans hydda och det blir åter lättare att andas. Jag går upp till min hydda
och kryper till sängs i den ljumma afrikanatten. Och tänker att livet här verkar vara ett liv med osäkerhet inför framtiden,
hunger och törst, sjuka traditioner och ett utbrett kvinnoförtryck.
En dag i Lingima – denna förfärliga plats.
