David har opererats

För ett par dagar sen skickade jag, Emma, Anton och Julia ett meddelande till delar av vår bekantskapskrets. Vi berättade om att en pojke på Loveschool hade opererat isär sina fyra ihopväxta fingrar på höger hand. Operationen kostade 7 000 kronor- hur skulle en normal kenyansk familj ha råd med det?? Nä, fri sjukvård finns inte- kan ni tänka er hopplösheten man skulle känna som förälder när ens barn blir sjuk? Man får inte heller hämta ut sitt barn från sjukhuset om man inte kan betala räkningen på plats. Hörde talas om ett barn som legat 1,5 år på sjukhus för att ingen har råd att hämta ut hen!!
Vårt upprop hörsammades och vi har nu fått in 12 000 kronor, tack och tack!! Det blir alltså 5 000 kronor kvar efter att operationen är betald och det kommer vi att köpa skolböcker för! Det är alltid brist på läromaterial och både elever och lärare blir glada när de får möjlighet att köpa detta!

David är fem år och går på Loveschool. Nu hoppas vi att hans hand läker bra och att han får rörlighet i sina fingrar.

Julia och grabbarna

Är det någon människa jag blir imponerad av så är det Julia!! Vilken tjej! Hon kom ner i december för att vara här 1,5 månad och sen skulle hon hem till Sverige och fortsätta studera till lärare. Vad hände? Hon märkte att hemmet inte fungerade som hon och Grace önskade och beslutade sig då för att stanna kvar här och ordna upp saker och ting. Hon har nu tagit ett studieuppehåll på ett år. Är kvar här till maj, åker hem och jobbar, kommer tillbaka i december. Och börjar sen skolan igen 2016.
I söndags åkte vi ut till Athi river- en by som ligger någon mil från Mlolongo och där pojkarna bor nu.

Huset de hyr nu är jättefint! Och stort! Och bara 1 500 kronor mer i hyra än det förra.
Julia har hittat skolor på nära håll och pojkarna går hem och äter lunch. Julia har hittat ny personal eftersom hon märkte när hon kom ner i julas att kontakten mellan George och grabbarna inte var särskilt bra. Men Christine som jobbade i köket är kvar. Sedan är det Veronica som är socialarbetare och Justus som är lärare men som sagt upp sig för att jobba här istället.

Vi träffade många glada, välmående pojkar den där eftermiddagen- så härligt! När vi åkte hem konstaterade jag att det finns inte så många människor av denna sort! Julia som vägrar ge upp! Som tror på framtiden! Som inte se hinder utan möjligheter! Som tror att allt löser sig! Som ger jättemycket av sin tid och sina tillgångar till andra! Underbart!
Men trots allt positivt så kan ni också räkna ut att det går åt en massa pengar till att driva detta och det är ändå ett ständigt orosmoment även om det inte tar överhanden. Ni kan läsa mer på Julias blogg: http://ecodance.blogspot.com/

'

Ja så här stort och fint är huset. Julias dröm och plan är att man ska göra iordning trädgårdsland och odla grönsaker. Och så vill hon ha höns och kaniner och en ko....

Min pappa och Julia

Nästan alltid ett leende på läpparna

Julia älskar att prata om grabbarna och om både deras och sina drömmar och framtidsplaner!

Släkten är här!

För tredje gången är min pappa (nu 87 år!) och hälsar på oss. Denna gången tillsammans med två av mina systrar. Vi har haft en händelserik och jätterolig vecka tillsammans och nu har de åkt till kusten för att bli utvilade och bruna tills de åker hem!
Lite smakprov på vad vi gjort och som NI som inte varit här kanske vill komma hit och uppleva! Välkomna!
Gudstjänst, masiamarknad, Kazuri, Marula Studios, Karen Blixen museum, Karen Coffee garden, Love school, Amani, matlagning hos Veronika, besökt Julia och pojkarna på JIA Courage, Kariako market, New life home trust, väskaffären, Ngong hills- ja, detta har vi gjort under fem dagar! Och tre dagar var vi på safari till Masai mara där vi även besökte en masaiby. Ni kanske förstår att de behöver åka iväg och vila upp sig!

Mamba- en av världens farligaste ormar

En gepard som smaskade på en kanin

Och så har vi firat Antons 25-årsdag!

En frukt om dagen...

Vi kallar honom Jack(fruit)

Mr Pac-man på solsemester

Mange Mango

Farbror Vattenmelon

Roger Pontare 

Nyfödda kokosnöten

Bananen som ville vara en afghanhund (googla bilder på det - slående likt!)

På besök i en kenyansk fäbod

Den sista kvällen i Lingima tog Meschak och Antony med oss på sina pikipikis (motorkross) till en plats där hundratals djur och en handfull familjer bor. När det är för torrt och gräset inte räcker till alla djur tvingas de längre bort från hembyn och bygger därför i stället upp små byar där de kan bo tills vidare, oftast tre till sex månader i taget.  

Människorna i den tillfälliga byn, kallad [fåra], lever väldigt enkelt, för att inte säga primitivt. Barnen springer runt nakna och det finns inga leksaker utan barnen använder det som finns i naturen och hjälper till med djuren. 

Familjerna lever på sina djur, därför är de måna om att djuren ska ha det så bra som möjligt. De vet namnet på varenda en av getterna, fåren och kamelerna, och de vet vilken unge som hör till vilken mamma. Människornas basföda här är mjölk. Ibland är det det enda de äter (dricker) på en hel dag. Vissa dagar får de ett lagat mål mat (då oftast majsmjölsgröten Ugali) och någon gång ibland slaktas en get. 

Den här lilla killen tydde sig direkt till Anton. Lägg märke till hans uppsvullna mage.
Att bara leva på mjölk är inte alltid tillräckligt rent näringsmässigt... 

Emma fick hålla i killingar och lamm som bara var några dagar gamla. Så söta!

Kamelungar som vet hur man tar i från magen när man vill säga något. Vilket brölande!

Efter Antons senaste besök i byn har den här kamelen fötts och fått namnet Anton.
Varför? Den är ju så vit! Ja, visst är de lika som bär?

En selfie går alltid hem! Intressant med ljuset som blir av blixten i mörkret. 
Barnen är inte gråa, men antagligen rätt dammiga...

Två av de äldre männen. Han till vänster har just fått Antons t-shirt, efter att ha frågat om den. De bjöd på chai (te). 
Och vi fick med oss kamelmjölk hem att dricka till kvällsmat. 

Ssenyange Education

För sex år sedan gjorde Emma sitt gymnasiearbete. Då samlade hon in pengar till ett skola/internat i Masaka i Uganda och åkte dit och hälsade på. Resultatet blev att hon bidrog till att "Emmas hall" byggdes.
Sedan har hon varit engagerad i detta stället och följt utvecklingen där. Så det var ju jättekul för henne att få komma tillbaka efter sex år. Och inte bara för henne utan för oss alla!
Vi bodde tre nätter på stället och hade barnen runt oss hela tiden. Om vi ville! Ibland var man tvungen att gå upp till rummet och vila lite från allt stoj och liv. Det är 450 barn som bor här och på dagtid kommer ytterligare 150 stycken för att gå i skolan. Oj, ni kan ju tänka er hur ljudnivån är här!

Man blir glad många gånger när man ser dessa barn- deras nyfikenhet, vänlighet och spontanitet! Och så blir man ledsen ibland när man tänker på att här finns 450 barn i alla åldrar  och det de har gemensamt är att de inte har några föräldrar......Och att var och en skulle behöva mycket mer närhet från en vuxen än personalen här nånsin kan erbjuda hur engagerade de än är....
Jag gick runt på ett av logomenten ett par kvällar och sa gonatt och kramade om dem. Och på morgonen 5.45 skulle de upp- då var jag där och väckte dem lite mer försiktigt än de var vana vid. Detta skulle jag kunna göra som pensionär och volontär: vara väckerska, kramerska och natterska!

Rektorsparet

Läs gärna mer om Ssenyange Education Project här:

http://ssenyange.org/wp/