För sex år sedan gjorde Emma sitt gymnasiearbete. Då samlade hon in pengar till ett skola/internat i Masaka i Uganda och åkte dit och hälsade på. Resultatet blev att hon bidrog till att "Emmas hall" byggdes.
Sedan har hon varit engagerad i detta stället och följt utvecklingen där. Så det var ju jättekul för henne att få komma tillbaka efter sex år. Och inte bara för henne utan för oss alla!
Vi bodde tre nätter på stället och hade barnen runt oss hela tiden. Om vi ville! Ibland var man tvungen att gå upp till rummet och vila lite från allt stoj och liv. Det är 450 barn som bor här och på dagtid kommer ytterligare 150 stycken för att gå i skolan. Oj, ni kan ju tänka er hur ljudnivån är här!
Man blir glad många gånger när man ser dessa barn- deras nyfikenhet, vänlighet och spontanitet! Och så blir man ledsen ibland när man tänker på att här finns 450 barn i alla åldrar och det de har gemensamt är att de inte har några föräldrar......Och att var och en skulle behöva mycket mer närhet från en vuxen än personalen här nånsin kan erbjuda hur engagerade de än är....
Jag gick runt på ett av logomenten ett par kvällar och sa gonatt och kramade om dem. Och på morgonen 5.45 skulle de upp- då var jag där och väckte dem lite mer försiktigt än de var vana vid. Detta skulle jag kunna göra som pensionär och volontär: vara väckerska, kramerska och natterska!
Sedan har hon varit engagerad i detta stället och följt utvecklingen där. Så det var ju jättekul för henne att få komma tillbaka efter sex år. Och inte bara för henne utan för oss alla!
Vi bodde tre nätter på stället och hade barnen runt oss hela tiden. Om vi ville! Ibland var man tvungen att gå upp till rummet och vila lite från allt stoj och liv. Det är 450 barn som bor här och på dagtid kommer ytterligare 150 stycken för att gå i skolan. Oj, ni kan ju tänka er hur ljudnivån är här!
Man blir glad många gånger när man ser dessa barn- deras nyfikenhet, vänlighet och spontanitet! Och så blir man ledsen ibland när man tänker på att här finns 450 barn i alla åldrar och det de har gemensamt är att de inte har några föräldrar......Och att var och en skulle behöva mycket mer närhet från en vuxen än personalen här nånsin kan erbjuda hur engagerade de än är....
Jag gick runt på ett av logomenten ett par kvällar och sa gonatt och kramade om dem. Och på morgonen 5.45 skulle de upp- då var jag där och väckte dem lite mer försiktigt än de var vana vid. Detta skulle jag kunna göra som pensionär och volontär: vara väckerska, kramerska och natterska!
 |
| Rektorsparet |
Läs gärna mer om Ssenyange Education Project här:
Vilket härligt återseende det måste ha varit för Emma, och du Marie... Jag tror att du skulle passa perfekt för jobbet "väckerska, kramerska och natterska"!
SvaraRaderaKram och God natt!