På besök i en kenyansk fäbod

Den sista kvällen i Lingima tog Meschak och Antony med oss på sina pikipikis (motorkross) till en plats där hundratals djur och en handfull familjer bor. När det är för torrt och gräset inte räcker till alla djur tvingas de längre bort från hembyn och bygger därför i stället upp små byar där de kan bo tills vidare, oftast tre till sex månader i taget.  

Människorna i den tillfälliga byn, kallad [fåra], lever väldigt enkelt, för att inte säga primitivt. Barnen springer runt nakna och det finns inga leksaker utan barnen använder det som finns i naturen och hjälper till med djuren. 

Familjerna lever på sina djur, därför är de måna om att djuren ska ha det så bra som möjligt. De vet namnet på varenda en av getterna, fåren och kamelerna, och de vet vilken unge som hör till vilken mamma. Människornas basföda här är mjölk. Ibland är det det enda de äter (dricker) på en hel dag. Vissa dagar får de ett lagat mål mat (då oftast majsmjölsgröten Ugali) och någon gång ibland slaktas en get. 

Den här lilla killen tydde sig direkt till Anton. Lägg märke till hans uppsvullna mage.
Att bara leva på mjölk är inte alltid tillräckligt rent näringsmässigt... 

Emma fick hålla i killingar och lamm som bara var några dagar gamla. Så söta!

Kamelungar som vet hur man tar i från magen när man vill säga något. Vilket brölande!

Efter Antons senaste besök i byn har den här kamelen fötts och fått namnet Anton.
Varför? Den är ju så vit! Ja, visst är de lika som bär?

En selfie går alltid hem! Intressant med ljuset som blir av blixten i mörkret. 
Barnen är inte gråa, men antagligen rätt dammiga...

Två av de äldre männen. Han till vänster har just fått Antons t-shirt, efter att ha frågat om den. De bjöd på chai (te). 
Och vi fick med oss kamelmjölk hem att dricka till kvällsmat.