Nu har Emma och Anton kommit hem till Nairobi. De kan berätta om fina, lärorika möten och här kommer det första inlägget:
Vi träffade GRACE under trädet i Lingima, där vi har tillbringat den senaste veckan. Lingima är en by i norra Kenya, med ca tusen invånare som alla livnär sig på sina djur- getter, kor och kameler.
Grace är uppvuxen i den här byn. Här hon lekt som barn, burit vatten och samlat ved, och här gick hon de första åren i skolan. Idag är Grace 14 år och bor på en internatskola i en av grannstäderna. Hennes engelska är lättförståelig och hon berättar med entusiasm om hur gärna hon läser böcker och hur kul hon tycker det är på lördagarna i skolan, då alla samlas till berättarkvällar.
När vi träffade Grace var hon hemma i Lingima på jullov. Vanligtvis brukar hon tycka om att komma hem, men den här gången möttes hon av den ofattbara och hemska nyheten att hennes mamma plötsligt hade blivit sjuk och dött. Som traditionen är, ligger mamman nu redan begravd utanför hyddan de bodde i. Eftersom även Graces pappa är död, bor hon nu hos en av sina bröder och hans gravida hustru plus tre barn.
En dag fick vi följa med till broderns hydda, där sju personer delat på ett utrymme som är mindre än de flesta svenska badrum (!). Inne i hyddan satt Graces svägerska och lagade mat över öppen eld. Röken låg tät och fick det snabbt att sticka både i ögonen och lungorna. Ingen vidare hälsosam miljö att vara i!
Innan vi sa hejdå den dagen, fick vi följa med vår nyfunna vän när hon skulle hämta vatten. Efter att ha gått några hundra meter tog en gul plastdunk fylld med tjugo liter vatten, slängde upp en på ryggen och band vant fast den med ett rep över axlarna. Jag insisterade på att få prova. Repen skar in i axlarna och tyngden var påtaglig. Under sådana omständigheter blir det tydligt hur dyrbart det är med vatten och hur det i många delar av vår värld är en bristvara som försvårar vardagen för både människor och djur.
När vi träffade Grace igen några dagar senare uttryckte hon en viss längtan efter att få komma tillbaka till skolan, att få umgås med jämnåriga igen och lära sig nya saker.
Hennes betyg är dock inte så bra att hon kan komma in på vilken skola som helst så nu försöker vår gemensamma vän, Meshack, hjälpa henne att hitta en bra skola. För det krävs det en del kontakter, tid och pengar, vilket inte så många har i dessa trakter.
Trots att delar av det vi fick se och uppleva tillsammans med Grace i Lingima var svårt och hemskt, så kändes det fint att få lära känna denna starka, gästfria och öppna tonårstjej. Vi ber och hoppas att Gud tar hand om och fortsätter att sprida sin nåd genom Grace.
Vi träffade GRACE under trädet i Lingima, där vi har tillbringat den senaste veckan. Lingima är en by i norra Kenya, med ca tusen invånare som alla livnär sig på sina djur- getter, kor och kameler.
Grace är uppvuxen i den här byn. Här hon lekt som barn, burit vatten och samlat ved, och här gick hon de första åren i skolan. Idag är Grace 14 år och bor på en internatskola i en av grannstäderna. Hennes engelska är lättförståelig och hon berättar med entusiasm om hur gärna hon läser böcker och hur kul hon tycker det är på lördagarna i skolan, då alla samlas till berättarkvällar.
När vi träffade Grace var hon hemma i Lingima på jullov. Vanligtvis brukar hon tycka om att komma hem, men den här gången möttes hon av den ofattbara och hemska nyheten att hennes mamma plötsligt hade blivit sjuk och dött. Som traditionen är, ligger mamman nu redan begravd utanför hyddan de bodde i. Eftersom även Graces pappa är död, bor hon nu hos en av sina bröder och hans gravida hustru plus tre barn.
En dag fick vi följa med till broderns hydda, där sju personer delat på ett utrymme som är mindre än de flesta svenska badrum (!). Inne i hyddan satt Graces svägerska och lagade mat över öppen eld. Röken låg tät och fick det snabbt att sticka både i ögonen och lungorna. Ingen vidare hälsosam miljö att vara i!
Innan vi sa hejdå den dagen, fick vi följa med vår nyfunna vän när hon skulle hämta vatten. Efter att ha gått några hundra meter tog en gul plastdunk fylld med tjugo liter vatten, slängde upp en på ryggen och band vant fast den med ett rep över axlarna. Jag insisterade på att få prova. Repen skar in i axlarna och tyngden var påtaglig. Under sådana omständigheter blir det tydligt hur dyrbart det är med vatten och hur det i många delar av vår värld är en bristvara som försvårar vardagen för både människor och djur.
När vi träffade Grace igen några dagar senare uttryckte hon en viss längtan efter att få komma tillbaka till skolan, att få umgås med jämnåriga igen och lära sig nya saker.
Hennes betyg är dock inte så bra att hon kan komma in på vilken skola som helst så nu försöker vår gemensamma vän, Meshack, hjälpa henne att hitta en bra skola. För det krävs det en del kontakter, tid och pengar, vilket inte så många har i dessa trakter.
Trots att delar av det vi fick se och uppleva tillsammans med Grace i Lingima var svårt och hemskt, så kändes det fint att få lära känna denna starka, gästfria och öppna tonårstjej. Vi ber och hoppas att Gud tar hand om och fortsätter att sprida sin nåd genom Grace.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar