Låt barnen komma till oss

Till Stevens fest i Ngurunit, där vi tillbringade förra helgen, hade det kommit ca 700 personer, såväl högt uppsatta politiker som körer från grannbyarna. Varje stam har sin färg på kläderna, men alla körer har likadana smycken, sjunger samma sånger och dansar samma danser. Efter ett tjugotal framträdanden hade vi tröttnat och därför vänt oss till barnen för att leka med dem i stället.

Lägg märke till plastblommorna på huvudet! Kitschigt värre!

Även muranerna (krigarna) deltog i festligheterna.
Kvinnor och män hoppade, sjöng och dansade till typ samma sång i flera timmar,
runt runt, fram och tillbaka, hit och dit. Lite som svensk midsommar, fast ändå totalt annorlunda.

 

För barn som sällan äter färsk frukt blir det kalas när det bjuds på vattenmelon!

Anton och Ntariki trivs med varandra och festligheterna på Stevens camp.

Får vi ta med oss den här hem?!

Ett kärt återseende när Josua äntligen fick träffa Anton igen!

Denna sötnos var lite svårflörtad till att börja med,
men genom handklappning och lek tinade hon
och ville sedan inte släppa oss under resten av kvällen.

En kamera och två muzungos lockar barn lika fort som när flugor hittar en sockerbit. 

Barn är för övrigt väldigt goda förebilder när det gäller total närvaro, bekymmerslöshet och förutsättningslös kärlek! Här, i en kultur där det är vanligt att föräldrarna slår sina barn för att de ska visa respekt, törstar barnen verkligen efter uppmärksamhet och kärlek.

Dagen efter följde vi med barnen på deras söndagsutflykt till "swimmingpoolen"
= klippor där det rinner vatten, så man kan åka rutschkana och bada.
Killarna näckade, tjejerna hade kläder.
Uppfriskande (och lite farligt) att bada där!

Ett nybadat och nöjt gäng går hemåt i den sjunkande kvällssolen.